Otippade vinnare

Alla vi; dumpade, manipulerade av narcissister, svikna, lurade och bedragna av kärleken. Vi är ett gäng tragiska utomstående förlorare. 

Tillslut är det kanske vi ändå som hittat hem, vi har tvingats kämpa med oss själva, ibland med huvudet under vattenytan och hjärtat under trycket från tonvis med vatten, brottats med ensamheten, ångesten, känslan av att dö, ilskan och den oerhörda ledsamheten. 

Vi måhända vara som sjunkande skepp, men vi kan bestämma oss att träffa på ett grund, vi stoppar där och stannar kvar med all erfarenhet vi fått med oss. 

Och vi lämnar inte utan strid, en strid vi bekämpar i oss själva, vi kanske har gjort saker fel men det betyder inte att de har rätt. 

För vi har fått en erfarenhet de inte har; vi vet hur vi tar oss upp från botten, vi har sett hur det ser ut under ytan och hur man överlever när det är kris på riktigt. 

När vi tar oss upp till ytan igen och möter värmen från solens strålar då kan vi bli vattentäta, vi sjunker aldrig tillbaks till botten igen, och allt detta har vi bakom om oss, medan detta möjligen ligger framför dem.

Vi är på väg att bli de otippade vinnarna, vem skrattar åt oss då?

Genom rök

243DB198-8590-43D7-8495-B6FA66F954EB
Face the Smoke

En brand kan uppstå när som helst i livet och den kan förinta allt i dess väg, röken som bildas är giftig och lätt att tappa bort sig i.

Det kan brinna i en relation, vi kan älska hett och känna värmen att ha någon riktigt nära. Men vi kan också bli brända och vi kan tappa bort varandra och i värsta fall oss själva om vi inte hittar en väg genom den tjocka brandröken.

Om vi vågar öppna oss själva fullt ut, slutar spela spelet och tro på det äkta då kan vi se genom rök trots att det svider. 

Hittar vi länken till varandras innersta och viljan att förstå varandras olikheter så kan vi också hitta tillbaka till varandra när vi gått vilse i röken.

En brand dödar allt i sin väg men ur askan uppstår nytt liv. Efter en skogsbrand är det vanligt att helt nya arter börjar växa och leva ur askans svarta massa.

På samma sätt kan ett nytt liv skapas efter separationens mörka och ångestfyllda rester. Gamla vanor och ovanor bränns bort och ersätts med nya tankar, insikter och känslor. Det tar sin tid med ur relationsdödens aska föds ett ännu större hjärta och en tryggare själ.

Kan du se genom rök trots att det svider? Vågar du ta chansen att söka efter kärleken även om du tappar bort dej själv ibland?

Engagemang är vägen till äkta kärlek

I fall vi inte lider av en psykisk sjukdom eller är obotligt ambivalenta i våra hjärtan, hur kan vi då inte vilja visa den vi säger oss älska att jag är beredd att öppna mitt hjärta och visa alla mina sidor?

Varför vill vi inte vara så engagerade i ett förhållande att vi vill försäkra för varandra, att vi är beredda att göra allt för ett gemensamt Vi?

Varför skulle det inte vara en självklarhet att vilja självgranska sitt Jag i syfte att förändras och utvecklas tillsammans?

Är det inte det engagemanget som för oss själva framåt och svaret på vad äkta kärlek är?

Äkta kärlek borde vara en den urkraft som ingen annan kraft i livet kan rasera!

En kärleksrelation kräver sitt medvetna arbete av båda, men där under ytan borde känslan av självklarhet och otvivelaktighet finnas.

Flammor utan glöd

1A7FFDC6-DC03-4773-878E-CB703F433E30

Jag vill känna glöden i mej växa igen, jag vet att den finns där. Växte upp med turen och viljan att fånga glöden eller möjligen föddes jag med den.

Glöd slocknar inte lätt, den klarar extremt låg syrenivå! Där i ligger styrkan om du har glöd, det är min styrka, men måste erkänna att jag varit rädd att den trots allt var kvävd!

Men det finns tyvärr de som saknar glöden, kanske föddes utan den, lyckades aldrig fånga, eller få hjälp och kunskap som behövdes för att tända den. I vissa fall utvecklas glöd till en flamma, när livet är härligt och fullt med syre, då kan flamman överleva länge, så länge det finns tillräckligt med syre och kärlek för att underhålla flamman.

Sedan finns de som har en flamma utan glöd. De kämpar desperat efter att ständigt få tillgång till syret, de gör allt som krävs, för vad händer om deras flamma slocknar?

De tvingas tänka mest på sej själva men eftersom flammor är vackra, karismatiska, spännande och mycket fascinerande, får de oftast som de vill i livet, ger du dem allt, till och med ditt eget syre då värmer flamman dej behagligt och hänfört.

Jag har erfarit en sådan flamma och lärt mej mitt livs läxa; att dessa flammor riskerar bränna ditt hjärta! Brännskadorna läker med tiden men lämnar ruggiga sår och ärr i ditt hjärta och din själ. De tar ditt syre på ett skickligt sätt, kväver din egen flamma som du kanske vårdat med kärlek och envishet i många år. Är du stark, har du en inre glöd då orkar du kanske andas i flera år.

När du väl inser att du inte kommer få tillräckligt med syre för din egen flamma så kan skadorna vara förödande. Ifall syrebristen inte fullt kväver din flamma, så blir det en svag otillräcklig förbränning som istället för att lysa upp, sotar och svartnar ner din tillvaro.

I bland, som i mitt fall; flyr flamman utan glöd, ifrån dej, då hon åter funnit ett enklare sätt att hitta nytt syre att andas av. Hon kan lämna dej från att dagen innan gett dej värme till att dagen efter bränna ditt hjärta, och sedan för alltid vara borta ifrån ditt liv.

Känner du igen detta? Har du varit med en honom eller henne som är en flamma utan glöd?

Tänk i så fall så här; en flamma går också att blåsa ut med ett enda andetag! Kanske kan de leva på andras syre i många år men tillslut slocknar även deras flamma, vad finns kvar för dem då?

Har du, eller håller du däremot på att finna eller skapa din egen inre glöd, ja då kan ingen eller inget kväva den, trots att de försöker blåsa bort dej eller kväva dej under en tung blöt filt!

Var stark!

Vrida och vända

Skrivandet blir viktigare och viktigare i min bearbetning.

Jag skrev ett inlägg på en relationsblogg som fick, bloggaren och några andra att känna en positiv känsla, det var oerhört värdefullt för mej att läsa!

Inlägget;

”Jag har skrivit här en gång tidigare och skrev ditt namn fel (Förlåt:)).
Du är otroligt bra att sätta ord på den här typen av problem och ständigt med nästan kuslig aktualitet!

Var och varannan dag går jag in och läser på din blogg och flera gånger, som nu är det svar som styr rakt in i djupet på det som jag går och brottas med, varje dag och varje sekund på dygnet (även natttid i form av drömmar).

Jag har förstått hur många som går igenom samma typ av känslor men även de som aldrig fått den erfarenheten, som trots fina hjärtan inte kan förstå.

Trots att jag gått igenom skilsmässa och arbetat 18 år med krissituationer är den här upplevelsen galet svår att hantera. Jag blev lämnad, sviken och bedragen. Men att den kvinnan skulle kunna göra det kom inte som en total överraskning.

Under ett par år försökte jag med stor beslutsamhet och målinriktad, i och utanför terapi, föregå med gott exempel i form av självgranskande, jobba stenhårt med uppgifter vi fått, visa på äkthet, äkta kärlek, blotta mitt innersta; bästa och mina sämsta sidor.

Men jag räckte aldrig till, tvärt om fick jag detta emot mej.

Jag hade under min uppväxt byggt upp en trygg, fin självkännedom och självförtroende, trots vissa svårigheter med min egen familj. Nu blir jag inte klok på något.

Vrider och vänder på allt.

Hon lämnade arg, ilsk, närmast hatisk och iskall, utan svar och gick direkt in i nytt förhållande. Nu skall jag vara den den större människan, lösa att träffas i den lilla staden i alla olika situationer.

Hur gör jag? Hur kommer jag vidare. Dessa tankar gick jag med häromdagen innan jag läste bloggen…och där kom många svar..återigen”./Johan

Framtida löpsedel

Att visualisera en tänkt framtid i bild eller ord lärde jag mej, som 17-åring ,under tiden då jag läste Lars-Erik Uneståhls böcker om mental träning.

För att nå ett mål eller delmål är det fördelaktigt att få hjärnan att tro att det kommer bli så, och kroppen kommer liksom följa efter. Jag tycker de här teorierna är spännande och att det absolut finns en kraft som kan hjälpa oss att styra dit vi vill gå i mål.

Så en tänkt framtida, om än fiktiv löpsedel om mej, när jag om 1 år går förbi affären skulle kanske kunna vara:

”Separationen blev första steget mot att skriva en bok”

”Så tog hans sej ur krisen och fick ett helt nytt fantastiskt liv”:)

Ja, detta kan man ju också skänka ett och annat skratt.

”Johan fick superkroppen, superjobbet och superkraften efter att blivit dumpad och bedragen”

Blicka framåt, mindre bakåt!

Det är alldeles tydligt att vad jag tänker på förtillfället påverkar hur jag mår. Tvingas jag fokusera på matlagningen, eller vad min vän säger om senaste golfspelet, eller fokus när jag är på jobbet, ja då mår jag såklart bättre än när min hjärna ständigt tänker på alla goda minnen som får hela kroppen och själen att vrida sej i någon form av olustkänsla, nästan fysisk smärta.

Men nu måste jag börja blicka framåt, se genom vindrutan istället för backspegeln. När jag var i 17-18 års åldern läste jag böcker om mental träning (Lars-Erik Uneståhl) det har hjälpt mej på olika sätt i livet.

Att blicka framåt, visualisera, se i bilder hur en tänkt framtid kan se ut. Att skriva sin framtida löpsedel skall bli mitt sätt att försöka blicka framåt, något att tro på, ett mål att sträva efter!

Nästa gång får bli min första löpsedel ifrån framtiden!

Arg

Tiden går och läker kanske alla sår. Visst, jag tror på det även om det är långdraget, det finns nu längre perioder, ibland 15-20 minuter där jag inser att jag tänkt mycket lite, kanske inte alls på sveken.

Däremot har jag aldrig varit riktigt arg,  med undantag då hon försvarade sej med vassa taggar och med stenhård bestämdhet ansåg att det var jag som hade fel och missuppfattat allt; Med bakgrunden att svika överrenskommelser, att gå bakom ryggen men framför allt att inte våga stå mer rakryggad och erkänna då chansen fanns flera gånger och där jag inte var arg utan bad mest om respekten av att säga sanningen.

Därefter har det varit bara iskallhet, ilska och agg mot mej. Jag har nog skrivit det förrrut, att just det beteendet och att välja det spåret, sårat mej så mycket mer.

Jag har ju under så lång tid kämpat med att försöka vinna hennes kärlek, och absolut så har vi båda hamnat i konflikt och båda i olika grad bidragit med de våra sämre sidor.

Kan man förövrigt vinna någons kärlek?

Men alltid från min sida i strävan att öppna mej, våga visa mej sårbar och finna äkta kärleken. Fast det står väl klart att kärleken är inget man behöver kämpa med så mycket, de bitarna vi slagits över och inte tagit oss igenom är väl inte äkta kärlen, även om jag så gärna vill tro att jag i alla fall stod för det.

Men kanske är det så att hade jag älskat henne; då hade jag inte haft problem med de sidorna som jag uppfattade som egoistiska, självgoda, makt- och tävlingsinriktade dragen.

Detta blev än mer svårt att förstå då jag 6 månader innan separationen fick dessa känslor bekräftade. När hon sjukskrivit sej och gjorde någon form av inre resa, kämpade verkligen med sej själv under några månader. Visade på självgranskning.

Vad hände efter det?

Jag är med om en motorcykelolycka, klarar mej med tur och endast en bruten handled och dålig akutsjukvård. Samtidigt börjar hon jobba mycket, och över en natt är hon eller vi tillbaka flera månader, självgranskningen uteblir. Hon valde att på hoppa av, insåg nog att hin inte skulle orka borra vidare i sej själv eller välja att fortsätta att göra på ett annorlunda sätt i livet. Hon valde det som hon visste att hon kunde, det hon alltid gjort, det som var hennes trygghet.

Är det så att den vägen hon valde tvingar henne att leva på de negativa minnen hon har av oss/mej, så att när hon eventuellt har jobbiga dagar och funderar så plockar hon fram de minnen som gör henne arg och fylld med agg och på så sätt lättare att gå vidare?

Alltså motsatsen till vad jag själv just nu gör, minns alla de där fanstasiska stunderna, möjligheterna, känslan av att vi hade en urkraft om vi bara vågade, att vi var så nära men föll på målsnöret.

 

Min kropp & skäl efter 1 mån.

Insåg just nu att det är precis 1 månad idag sedan jag fick den brutala nyheten att jag blivit dumpad, sviken, bedragen.

Jag har ju skrivit lite innan om vad som hänt med kropp och själ. I dag och den senaste veckan (känns förövrigt som tiden är svår att greppa, är som om det hände igår men samtidigt ibland som gått mycket längre tid) har jag kännt mer stabilitet.

Mindre  hugg i hjärtat men också ofta en lite för hög puls för att vara normalt.

Jag känner mej ganska klartänkt, men tankarna kretsar absolut mest åt känslor från det som hänt.

Tvingar mej att träna varje dag, läsa, skriva, lyssna på musik eller sommarprat. Allt som får mej att tvingas tänka på annat för en stund.

Jag tänker ofta oå ifall hon verkligen förstod vad hennes val gjort med min kropp och själ så hade hon vågat välja ett annat sätt.

Jag har gått ner ca 6 kilo, vilket inte låter så mycket men på min kropp är det väldigt synligt och dessutom på så kort tid.

Förövrigt en mycket effektiv bantningsmetod. Kanske ska skriva en bok om det.

En tiger i ett rum fullt av kaktusar

Jag har varit för mycket arg och irriterad i stora delar av mitt liv. Det är fint när man vågar granska sej själv och vilja förändra sina sämre sidor.

Mina barn har varit min största motivator till personlig utveckling men även den jag levt närmast och älskat, i alla fall trott att jag älskat.

När jag varit arg har jag fått höra att jag satt sår och spår i henne, det är tufft att höra men också det som får mej att vilja fortsätta förändras.

Det härliga är att det verkligen går att förändra sitt beteende och förhållningssätt, kanske inte att helt bli någon annan men det går att lära sej göra annorlunda och det går att be om förelåtelse.

Tyvärr måste ju den på andra sidan också ta emot förlåtelsen och ge tillbaka försoning och vilja vara med och vända blad.

Men när personen istället mer och mer börjar bli arg och bete sej ungefär så som jag själv agerat, och samtidigt skyller på att det är ju jag som gjort henne till en arg person, något hon aldrig varit innan. Detta blir förvirrande, så jag kämpade än mer att justera mej själv, tillåter henne få vara arg, skrika, svart i blicken, vilja tro att hon behöver få ur sej detta för att kunna gå vidare.

Jag förstår varför uppbrottet tagit mej så hårt, då jag tvingat mej själv leva inlåst med en tiger i ett rum fullt av kaktusar. Ingen möjlighet att komma undan, ingen möjlighet till försoning.