Det största sveket

99478785-9827-4A94-8EEF-E7EC37A718E8

Fundera en stund. Vilket är det största sveket i ett kärleksförhållande?

Vad tänker Du?

Svek i form av brutna löften och överenskommelser?

Svek som oärlighet och otrohet på olika nivåer? Eller en blandning av dem alla?

Det finns ett annat svek i ett förhållande som jag är övertygad om är värre, mer komplicerat och svårare att upptäcka samt förstå, än alla de ovan nämnda sveken tillsammans.

Ett svek som bevisar att det inte är äkta kärlek. Ett svek där du tror du lärt känna din partner för att sedan inse att hon eller han till stor del är något annat.

Och utan kunskap och erfarenhet upptäcker du det först när du på riktigt fått sår i din själ, sår som säkert läker men troligen kommer göra dej påmind resten av ditt liv i form av ett ärrat hjärta.

Dramatiskt? Ja men troligen sant! Det är efter döden det mest känslomässigt svårhanterbara.

Det består av flera svek i Ett, men grundar sej i En sak, att inte vara engagerad; i relationen, i sin självgranskning och i skapandet av ett gemensamt tydligt Vi-tänkande;

-Ett Vi mot Dem! Ett Vi mot världen! Ett Du och Jag som klarar allt för Vi vill!

-En vilja, en känsla och en given kraft av att aldrig vilja vara helt utan varandra.

-En övertygelse om att kärlek handlar om att försäkra varandra om att Du inte behöver vara rädd för att jag skall svika, lämna, eller bedra.

-En vilja av att skapa trygghet och säkerhet för dej i livet och vardagen!

-En förståelse för att du behöver känna dej älskad och behövd trots dina fel och brister.

-En insikt om att vi måste våga ta steget till att granska oss själva. Att förstå varandra på riktigt kräver att vi förstår oss själva först! såklart?

-Ett äkta engagerat arbete av att se på mej själv gör att jag kan förstå relationsdödande härskartekniker, maktkampspel och narcissistiska inslag som vi alla bär på.

-En sådan insiktsfull kunskap hos oss båda kan skapa en urkraft som är det samma som äkta kärlek.

Äkta kärlek är väl det Vi Alla vill ha, eller?

Finaste etiketten men surt vin

D863372A-F9FC-4A15-AAC9-F4021243C07F
Vin du Merde

I flera år har jag varit intresserad av viner, gärna lite finare, bättre och lagringsdugliga viner som jag kan njuta av i många år.

För några årsedan fick jag tag i ett mycket spännande vin, med en väldigt fin etikett som direkt fångande min uppmärksamhet.

Jag har lärt mej en del om och av viner under åren, vad som gör dem lagringsdugliga, olika sätt att odla, skörda och framställa.

Till det här vinet fick jag en beskrivning, jag måste erkänna att det var helt nytt för mej, det hade en helt annorlunda bakgrund, framställning och hantering än vad jag lärt mej av tidigare.

Det jag läste var nästan för bra för att vara sant. Handplockade druvor, aldrig någon dålig årgång, en explosionsartad smakupplevelse och en lagringsduglighet som var imponerande. 

Alla som läste detta tyckte som jag, otroligt bra, dessutom den snyggaste flaskan och finaste etiketten jag haft i min samling. 

Men med tiden blev jag mer och mer fundersam eftersom jag vet att vinframställning är ett uråldrigt hantverk, och det finns inga genvägar med att framställa ett så bra vin.

Varje försök att fördjupa mej i bakgrund och eventuella baksidor av detta vinet, slutade alltid med en stängd dörr. Det gick inte att komma vidare.

Jag ville se vad som fanns där, innanför den vackra flaskan, bakom etiketten. 

Tillslut var jag tvungen att blotta mej, jag kunde inte vänta med hoppet om att vinet var så bra som det beskrevs. 

Alldeles förtidigt för ett fint lagringsvin, korkade jag tillslut upp flaskan. 

Till min stora förtvivlan! Jag hade blivit lurad; korken var möglig, den föll i tusen små torra bitar och vinet var surt.

Jag fick vända upp och ner på flaskan och tömma ut innehållet som nu för alltid är borta. Kvar finns den fina utsidan och mina grusade förhoppningar om en insida med äkthet och godhet.

Flammor utan glöd

8003DB2C-00CF-45F0-80AC-FA5C71EC8939
In Flames

Jag vill känna glöden i mej växa igen, jag vet att den finns där. Växte upp med turen och viljan att fånga glöden eller möjligen föddes jag med den.

Glöd slocknar inte lätt, den klarar extremt låg syrenivå! Där i ligger styrkan om du har glöd, det är min styrka, men måste erkänna att jag varit rädd att den trots allt var kvävd!

Men det finns tyvärr de som saknar glöden, kanske föddes utan den, lyckades aldrig fånga, eller få hjälp och kunskap som behövdes för att tända den. I vissa fall utvecklas glöd till en flamma, när livet är härligt och fullt med syre, då kan flamman överleva länge, så länge det finns tillräckligt med syre och kärlek för att underhålla flamman.

Sedan finns de som har en flamma utan glöd. De kämpar desperat efter att ständigt få tillgång till syret, de gör allt som krävs, för vad händer om deras flamma slocknar?

De tvingas tänka mest på sej själva men eftersom flammor är vackra, karismatiska, spännande och mycket fascinerande, får de oftast som de vill i livet, ger du dem allt, till och med ditt eget syre då värmer flamman dej behagligt och hänfört.

Jag har erfarit en sådan flamma och lärt mej mitt livs läxa; att dessa flammor riskerar bränna ditt hjärta! Brännskadorna läker med tiden men lämnar ruggiga sår och ärr i ditt hjärta och din själ. De tar ditt syre på ett skickligt sätt, kväver din egen flamma som du kanske vårdat med kärlek och envishet i många år. Är du stark, har du en inre glöd då orkar du kanske andas i flera år.

När du väl inser att du inte kommer få tillräckligt med syre för din egen flamma så kan skadorna vara förödande. Ifall syrebristen inte fullt kväver din flamma, så blir det en svag otillräcklig förbränning som istället för att lysa upp, sotar och svartnar ner din tillvaro.

I bland, som i mitt fall; flyr flamman utan glöd, ifrån dej, då hon åter funnit ett enklare sätt att hitta nytt syre att andas av. Hon kan lämna dej från att dagen innan gett dej värme till att dagen efter bränna ditt hjärta, och sedan för alltid vara borta ifrån ditt liv.

Känner du igen detta? Har du varit med en honom eller henne som är en flamma utan glöd?

Tänk i så fall så här; en flamma går också att blåsa ut med ett enda andetag! Kanske kan de leva på andras syre i många år men tillslut slocknar även deras flamma, vad finns kvar för dem då?

Har du, eller håller du däremot på att finna eller skapa din egen inre glöd, ja då kan ingen eller inget kväva den, trots att de försöker blåsa bort dej eller kväva dej under en tung blöt filt!

Var stark!

Beröring

Kroppen är sig inte lik, jag känner inget eller mycket lite behov av sex. Bara finns inte där, varken kroppsligt eller själsligt.

Däremot ett enormt behov av beröring; en kram, en smekning, en hand som vidrör min hand, all typ av beröring är som att kroppen och själen suger åt sig som en torr svamp.

Liknande effekt har, samtal med människor, igenkänningsfaktorn, ord som berör.

Vem Är Jag Nu?

2 månader har passerat. Det känns som 2 dagar. Men också som 2 år.

Så vem har Jag blivit idag?

Inte mest efter det Du gjort.

Inte mest för vad Jag gjort.

Men vem är Jag idag pågrund av den som Du visade Dej vara?

Jag trodde Jag var Din väldoftande blomma men det visade sig att Jag var en snabbt vissnande blomma, praktfull för Dej idag, död för Dej i morgon.

Vi kämpande båda! Men vi kämpade med helt olika saker. Jag ville slutföra arbetet vi kämpade med och det livet vi gick in i tillsammans. Du kämpade med att inte behöva kämpa, allt skulle vara lätt, bara vara lätt.

Jag ville verkligen bli gammal tillsammans med Dej. Filade på bröllopstal i formen ”att vi fick kämpa för att hitta urkraften i vårat Vi, det var svårt men Vi gav aldrig upp för kärlekens skull”.

För mej betydde Vi mer än bara känslor, jag vill göra skillnad. Jag har aldrig trott på att man måste kunna bli älskad exakt för den man är, alltså helt fri från att behöva förändras och utvecklas.

För mej betyder äkta kärlek att verkligen vilja göra allt, kämpa med att förändra sej för varandra, för Vi-känslan, för kärlekens skull.

Staden brinner

880D06BB-DC24-41F3-BF5B-3371FA0E7952
Fire Control

Idag stod jag där mitt i staden, mitt i den stora branden. Röken från vindsbranden letar sej ner till där vi som leder släckningsarbetet står.

Min egen text om att ”genom rök” slår mej plötsligt i bröstet, mitt i det rådande ordnade kaoset.

Mina ögon svider, det sticker i halsen, det är ett förgiftat område. Vi måste byta ledningsplats, för att få en klarare bild av vad som händer. Vi går igenom röken, ut på gatan, till friskare luft, till en bättre och säkrare miljö.

Vi har lärt oss se riskerna, lärt oss förstå rökens farlighet.

Vi hanterar det riskfyllda arbetet. Vi har erfarenhet från att jobba omsvepta av rök. Men vi har ibland lärt oss den hårda vägen, vi har skadat oss, andra har dött för att tillbringa oss dagens kunskap och olika lösningar på problemen.

Det är en jämförelse som går att göra med övriga livet, i relationen. Ofta måste vi gå igenom en svår kris, en separation, bli svikna, lurade och bedragna för att få tillgång till en värdefull erfarenhet, om oss själva, om andra och samspelet mellan oss. Det är den hårda vägen men kanske det som utvecklar oss.

Har vi misslyckats hitta en väg tillsammans genom röken och tagit oss ut själva på olika ställen, så har ett avslutat förhållande gett plats för ett nytt.

Hoppas så innerligt att ett nytt och bättre förhållande finns där när jag ensam hittar en väg genom den täta röken.

Branden i staden släcktes tillslut. Men den efterlämnar stor förödelse och lidande för de inblandade, de kommer för alltid vara brända av branden både fysiskt och psykiskt.

Goda hjärtan

Om en människa har ett äkta; stort och gott hjärta, då vill hon väl inte såra eller krossa ett annat hjärta?

Ifall hon trots allt sårar, för det kan väl det finaste hjärtat också göra, vill hon då  lämna ett blödande hjärta utan ett försök att stoppa eller lindra blödningen något?

Om den med det krossade hjärtat inte önskar något annat hjärta samma erfarenhet, inklusive det hjärtat som sårat, är det då ett bevis på ett stort och gott hjärta?

Vad kallar jag i så fall det hjärtat som sårar och lämnar ett blödande hjärta ute i iskylan, ensam, naken och blottad?

Nutella och smoking

cropped-fc5885b5-3ba0-4ab3-8587-f2b1a2080945
Smoke King

Mitt i upplevelsen av ett krossat hjärta och mitt i läkningsprocessen, är det härligt att kunna bryta av med ett skratt och härligt kunna inse att jag har kvar min självironi.

Som när jag en helt vanlig tisdagkväll står iklädd smoking i köket (provar nyinköpt inför stundande bröllop, inte mitt eget behöver jag kanske inte tillägga) och samtidigt äter nutella med sked ur burken, och ett gäng grannar går förbi utanför och ser men låtsas inte se, den som de möjligen tänker, djupt tragiska ensamvargen som nu blivit tokig efter att han blivit dumpad.

Till en vän

E11F15E0-6492-4BA9-8574-E2B640044CB9
Som en Ros

För att få hjälp att läka måste vi hitta de nära oss som antingen har en liknande erfarenhet eller de som har förmågan att vara äkta, med integritet och insikter. Du kan bli både positivt och negativt överraskad över vem de personerna/personen visar sig vara.

Min älskade vän, jag våndas med dej, jag känner din smärta!

Kan verkligen ta på känslan att sitta där igår med all glada på ytan slipade och världens lyckligaste människor.

Jag somnade tidigt men vaknade sedan mitt i natten och såg vad du skrivit. Sedan har jag drömt, verkligen bombarderats av drömmar, pulsen rusar fortfarande.

Jag vet det inte hjälper men i brist på annat, försöker jag tänka på vad jag själv skrivit!

Vi är de otippade vinnarna!..(hela texten i blogginlägget med samma namn)..

”..När vi tar oss upp till ytan igen och möter värmen från solens strålar då kan vi bli vattentäta, vi sjunker aldrig tillbaks till botten igen, och allt detta har vi bakom om oss, medan detta möjligen ligger framför dem.”..

Och de orden är inte bara ord, inte för dej och mej för vi vet ju att det är på riktigt och att det på riktigt känns som att drunkna, andas in vatten, låta lungorna fyllas, släppa taget men vi är starka och vägrar dö så vi reser oss med smärtan bultandes i hela kroppen.

Vi är inte själva om att erfara detta men många och kanske alla som du såg igår har ingen aning. 

Som just nu, försöker jag tänka på det men även en kollega som under sommaren, förlorade sin fru. Hon hade kämpat i flera år med cancer, de visste hon skulle dö. Nu är han ensam med 2 barn och vem förstår honom och hans känslor på djupet.

Det får mej att vilja finna kraft, för den värsta stressen vi kan uppleva är då nära anhöriga dör. Näst efter det kommer känslorna efter att förlora en kärlek eller blivit dumpad.

Med våran erfarenhet ligger vi därför nära att förstå hans trauma, vi kan nyttja detta i mötet med dessa människor. Vi kommer kunna möta våra barns utmaningar och olika livserfarenheter och stötta dem i livet på ett djupare sätt.

Men just nu får du vara förtvivlad. Jag håller om dej❤️

Ventilera ut röken

Ensamheten efter att blivit dumpad och sviken är kvävande.

Känslan av att tappa bort sej själv. Den upplevda bilden av god självkänsla och gott självförtroende blir plötsligt oklar och suddig. Jag är vilse i mitt eget inre rum, och tvingas letar efter mej själv.

Vem är jag nu? Var befinner jag mej nu? Jag vill men ser inte vägen ut.

Även om det ofta var en kamp i relationen så när Jag var med Dej, då visste Jag vem Jag var, Jag visste vad Jag ville, Jag visste vart Jag var. Eller?

Var det kansle början på ett sökande i oklar miljö för att slutligen tappa bort mej själv?

Kanske var vår relation likt en långsam förbränning som sakta rökfyllde tillvaron och gjorde det svårt att andas, svårt hitta fram till varandra?

Vi stod där i röken, jag kunde se Dej genom röken men Du såg inte mej.

Hade Du också vågat ta steget och öppnat Dej fullt ut så hade vi kanske lyckats ventilera ut den giftiga röken.

Istället tog Du nödutgången till frisk luft, till friheten, där Du kunde andas nytt syre och se klart.

Kvar står jag och famlar i röken. Jag kunde se dej genom rök men nu kan jag inte se mej själv och jag hittar inte nödutgången.

Då jag har erfarenhet av att söka och finna liv i rök, fruktar jag inte mitt eget liv men det börjar bli tungt att andas, mina ögon svider och tårar fyller mina ögon. 

Hur kommer jag ut? När får jag andas frisk luft igen? Vem är jag då när jag tillslut hittar mej själv?