Det kom ett bud med blomma och choklad till mej idag. ”En nyfunnen vän skänker lite ljus i mörkret”
Alla ni mina vänner och familj; här, en offentlig hyllning till er! Något jag tänkt på att göra länge.
Ni som funnits och finns där på olika sätt, ni som är mina äldsta vänner, ni som är mina vänner lite på avstånd, inte minst ni som är mina nyfunna vänner!
På olika sätt ger ni mej stöd.
Gamla vänner som alltid funnits där men även visar på oväntad insikt och kunskap.
Vänner lite på avstånd som visar på största sympati och djupaste respekt och förmedlar vänskap som om det vore den närmaste.
Nyfunna vänner som skänker tillförsikt genom äkthet, ärlighet och sympati som om vi kännt varandra i 30 år.
Detta är medmänsklighet och allt som för mej står för vänskap.
Vänskap bygger också på ömsesidighet genom att ge och ta!
Därför vill jag tacka alla er för att ni finns och några vill jag tacka lite extra mycket, ni vet innerst inne vilka ni är, och ni är ovärdeliga för mej!
Eftersom ni finns för mej! Så kommer jag alltid finnas för Er!
När jag i år blev 40, var tanken att livet skulle betala sig, efter flera års "bergochdalbana" och självutveckling, att få landa, få se barnen utvecklas och min relation börja blomstra till äkta kärlek, men livet och kvinnan jag hade ville annat.
En olycka kommer sällan ensam som bekant, efter att kört vält med min motorcykel, brutit handleden lagom till den bästa sommaren på 250 år, så började mitt livs hittills absolut största kris.
I hela mitt yrkesliv har jag arbetat med krissituationer. Jag har flera gånger stått i centrum för andra människors livskriser och ofta har det handlat om det värsta tänkbara; död på olika sätt.
Inget av det jag upplevt har tagit mej så hårt som den här krisen, antagligen för att detta drabbar mej själv och jag får erfarenheter och upplevelser jag inte har fått någon kunskap om tidigare.
Nu är jag mitt upp i en otroligt svår process och känner att prata och skriva ger någon form av ro i hjärna, hjärta och själ. Det räcker att googla på: dumpad, bedragen, sviken etc så förstår man hur många som går igenom liknande kriser, även om alla har sina unika upplevelser.
För min egen och Du som läser oavsett kön vill jag dela mina tankar, just nu mitt i krisen och se hur utvecklingen går framöver.
Vad händer med min kropp, själ, med mitt självförtroende och min självkänsla som var stark innan detta?
Nu befinner jag mej i ett sorts ingenmansland.
Som att vandra i rök och försöka hitta en väg ut.
Visa alla inlägg av genomrok
