2 månader har passerat. Det känns som 2 dagar. Men också som 2 år.
Så vem har Jag blivit idag?
Inte mest efter det Du gjort.
Inte mest för vad Jag gjort.
Men vem är Jag idag pågrund av den som Du visade Dej vara?
Jag trodde Jag var Din väldoftande blomma men det visade sig att Jag var en snabbt vissnande blomma, praktfull för Dej idag, död för Dej i morgon.
Vi kämpande båda! Men vi kämpade med helt olika saker. Jag ville slutföra arbetet vi kämpade med och det livet vi gick in i tillsammans. Du kämpade med att inte behöva kämpa, allt skulle vara lätt, bara vara lätt.
Jag ville verkligen bli gammal tillsammans med Dej. Filade på bröllopstal i formen ”att vi fick kämpa för att hitta urkraften i vårat Vi, det var svårt men Vi gav aldrig upp för kärlekens skull”.
För mej betydde Vi mer än bara känslor, jag vill göra skillnad. Jag har aldrig trott på att man måste kunna bli älskad exakt för den man är, alltså helt fri från att behöva förändras och utvecklas.
För mej betyder äkta kärlek att verkligen vilja göra allt, kämpa med att förändra sej för varandra, för Vi-känslan, för kärlekens skull.
När jag i år blev 40, var tanken att livet skulle betala sej efter flera års bergochdalbana och självutveckling, att få landa, få se barnen utvecklas och min relation börja blomstra till äkta kärlek, men livet och kvinnan jag hade ville annat.
En olycka kommer sällan ensam som bekant, efter att kört vält med min motorcykel, brutit handleden lagom till den bästa sommaren på 250 år, så började mitt livs hittills absolut största kris.
I hela mitt yrkesliv har jag arbetat med krissituationer. Jag har flera gånger stått i centrum för andra människors livskriser och ofta har det handlat om det värsta tänkbara; död på olika sätt.
Inget av det jag upplevt har tagit mej så hårt som den här krisen, antagligen för att detta drabbar mej själv och jag får erfarenheter och upplevelser jag inte har fått någon kunskap om tidigare.
Nu är jag mitt upp i en otroligt svår process och känner att prata och skriva ger någon form av ro i hjärna, hjärta och själ. Det räcker att googla på: dumpad, bedragen, sviken etc så förstår man hur många som går igenom liknande kriser, även om alla har sina unika upplevelser.
För min egen och Du som läser oavsett kön vill jag dela mina tankar, just nu mitt i krisen och se hur utvecklingen går framöver.
Vad händer med min kropp, själ, med mitt självförtroende och min självkänsla som var stark innan detta?
Nu befinner jag mej i ett sorts ingenmansland.
Som att vandra i rök och försöka hitta en väg ut.
Visa alla inlägg av genomrok
