Arg

Tiden går och läker kanske alla sår. Visst, jag tror på det även om det är långdraget, det finns nu längre perioder, ibland 15-20 minuter där jag inser att jag tänkt mycket lite, kanske inte alls på sveken.

Däremot har jag aldrig varit riktigt arg,  med undantag då hon försvarade sej med vassa taggar och med stenhård bestämdhet ansåg att det var jag som hade fel och missuppfattat allt; Med bakgrunden att svika överrenskommelser, att gå bakom ryggen men framför allt att inte våga stå mer rakryggad och erkänna då chansen fanns flera gånger och där jag inte var arg utan bad mest om respekten av att säga sanningen.

Därefter har det varit bara iskallhet, ilska och agg mot mej. Jag har nog skrivit det förrrut, att just det beteendet och att välja det spåret, sårat mej så mycket mer.

Jag har ju under så lång tid kämpat med att försöka vinna hennes kärlek, och absolut så har vi båda hamnat i konflikt och båda i olika grad bidragit med de våra sämre sidor.

Kan man förövrigt vinna någons kärlek?

Men alltid från min sida i strävan att öppna mej, våga visa mej sårbar och finna äkta kärleken. Fast det står väl klart att kärleken är inget man behöver kämpa med så mycket, de bitarna vi slagits över och inte tagit oss igenom är väl inte äkta kärlen, även om jag så gärna vill tro att jag i alla fall stod för det.

Men kanske är det så att hade jag älskat henne; då hade jag inte haft problem med de sidorna som jag uppfattade som egoistiska, självgoda, makt- och tävlingsinriktade dragen.

Detta blev än mer svårt att förstå då jag 6 månader innan separationen fick dessa känslor bekräftade. När hon sjukskrivit sej och gjorde någon form av inre resa, kämpade verkligen med sej själv under några månader. Visade på självgranskning.

Vad hände efter det?

Jag är med om en motorcykelolycka, klarar mej med tur och endast en bruten handled och dålig akutsjukvård. Samtidigt börjar hon jobba mycket, och över en natt är hon eller vi tillbaka flera månader, självgranskningen uteblir. Hon valde att på hoppa av, insåg nog att hin inte skulle orka borra vidare i sej själv eller välja att fortsätta att göra på ett annorlunda sätt i livet. Hon valde det som hon visste att hon kunde, det hon alltid gjort, det som var hennes trygghet.

Är det så att den vägen hon valde tvingar henne att leva på de negativa minnen hon har av oss/mej, så att när hon eventuellt har jobbiga dagar och funderar så plockar hon fram de minnen som gör henne arg och fylld med agg och på så sätt lättare att gå vidare?

Alltså motsatsen till vad jag själv just nu gör, minns alla de där fanstasiska stunderna, möjligheterna, känslan av att vi hade en urkraft om vi bara vågade, att vi var så nära men föll på målsnöret.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s