En tiger i ett rum fullt av kaktusar.

Jag har varit för mycket arg och irriterad i stora delar av mitt liv. Det är fint när man vågar granska sej själv och vilja förändra sina sämre sidor.

Mina barn har varit min största motivator till personlig utveckling men även den jag levt närmast och älskat, i alla fall trott att jag älskat.

När jag varit arg har jag fått höra att jag satt sår och spår i henne, det är tufft att höra men också det som får mej att vilja fortsätta förändras.

Det härliga är att det verkligen går att förändra sitt beteende och förhållningssätt, kanske inte att helt bli någon annan men det går att lära sej göra annorlunda och det går att be om förelåtelse.

Tyvärr måste ju den på andra sidan också ta emot förlåtelsen och ge tillbaka försoning och vilja vara med och vända blad.

Men när personen istället mer och mer börjar bli arg och bete sej ungefär så som jag själv agerat, och samtidigt skyller på att det är ju jag som gjort henne till en arg person, något hon aldrig varit innan. Detta blir förvirrande, så jag kämpade än mer att justera mej själv, tillåter henne få vara arg, skrika, svart i blicken, vilja tro att hon behöver få ur sej detta för att kunna gå vidare.

Jag förstår varför uppbrottet tagit mej så hårt, då jag tvingat mej själv leva inlåst med en tiger i ett rum fullt av kaktusar. Ingen möjlighet att komma undan, ingen möjlighet till försoning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s