Jag tror på viljan att granska oss själva utan att anklaga oss själva. Det är ett ödmjukt, fint och medvetet sätt se på sej själv utifrån alla mänskliga relationer. Men det krävs styrka och en god självkännedom för att våga granska sej själv.
Resultatet eller vinsten om ni så vill blir först och främst till dej själv, i form av personlig utveckling.
Att våga och vilja förändra delar av dej själv för att bättre passa den du älskar är väl delar i en äkta kärlek? För är det inte självklart att vilja ändra på sina sämre sidor när man blir förälder?
Problemet är ju att i slutändan måste ju båda dra åt det hållet.
Alternativet som jag började tänka på och faktiskt välja i slutet var just att släppa mina egna drömmar, fokusera på i fall jag gör allt som hon jag levde med ville, till och med skaffa barn, som jag först sagt nej till för att inte gå för fort fram, då kommer hon vara nöjd?
Relaterade
Publicerad av genomrok
När jag i år blev 40, var tanken att livet skulle betala sig, efter flera års "bergochdalbana" och självutveckling, att få landa, få se barnen utvecklas och min relation börja blomstra till äkta kärlek, men livet och kvinnan jag hade ville annat.
En olycka kommer sällan ensam som bekant, efter att kört vält med min motorcykel, brutit handleden lagom till den bästa sommaren på 250 år, så började mitt livs hittills absolut största kris.
I hela mitt yrkesliv har jag arbetat med krissituationer. Jag har flera gånger stått i centrum för andra människors livskriser och ofta har det handlat om det värsta tänkbara; död på olika sätt.
Inget av det jag upplevt har tagit mej så hårt som den här krisen, antagligen för att detta drabbar mej själv och jag får erfarenheter och upplevelser jag inte har fått någon kunskap om tidigare.
Nu är jag mitt upp i en otroligt svår process och känner att prata och skriva ger någon form av ro i hjärna, hjärta och själ. Det räcker att googla på: dumpad, bedragen, sviken etc så förstår man hur många som går igenom liknande kriser, även om alla har sina unika upplevelser.
För min egen och Du som läser oavsett kön vill jag dela mina tankar, just nu mitt i krisen och se hur utvecklingen går framöver.
Vad händer med min kropp, själ, med mitt självförtroende och min självkänsla som var stark innan detta?
Nu befinner jag mej i ett sorts ingenmansland.
Som att vandra i rök och försöka hitta en väg ut.
Visa alla inlägg av genomrok
