Bakgrund: dumpad, bedragen och lurad på kärleken!

Hej!

Första inlägget blir ungefär 1 månad efter att jag blivit dumpad, lurad och bedragen på mycket mer än bara kärleken. Var det det just detta jag gått och varit rädd för, under så lång tid, att hon faktiskt skulle kunna avsluta 4 år så här?

Alla som går igenom en liknande separation har sin egen historia och sedan finns såklart historien från den som lämnar.

Det finns grader och nyanser i alla former av svek men oavsett bakgrundshistoria så är det just sveket, oärligheten och avsaknaden från motpartens förståelse och förlåtande som gemensamt gör det så mycket svårare att ta sej igenom.

Att bli sviken på flera sätt av den man levt och andats med är en fruktansvärd upplevelse. Detta vet alla ni som varit med om det.

Sveket kan handla om flera insikter som kommer fram genom den andres agerande under relationen och senare genom separationen.

Hur mycket var egentligen äkta känslor?

Vad har varit sanning och vad har varit en fasad framför oärligheten?

Vissa har kanske fått insikter och kunskaper om att de har blivit manipulerade, utsatts av någon som är narcisist eller har dess tydliga drag.

Att bara få be om ärlighet och uppriktighet och bemötas med respekt och ett uns tålamod är oerhört viktigt för för den som blir lämnad, för har man ett gott hjärta önskar man väl inte vissa saker, ens till sin värsta fiende?

Att uppleva motsatsen, att bli dumpad och bedragen och dessutom mötas av ilska och agg, hat i det närmast. Hur är det själsligt möjligt?

Många tänker säkert nu, att det finns en anledning, saker jag gjort mm som gör hennes historia förståelig. Det känns meningslöst att analysera det vidare, alla får tycka, tänka och tro det man vill såklart.

Jag vill välja att följa mitt hjärta och i den här svåra situationen är det inte så lätt att stå emot mindre ädla känslor. Jag vill välja tro att hennes försvar är mänskligt, och det får oss att agera hjärtlöst emellanåt. Om vi hade vetat hur vi sårar någon så otroligt, hade vi verkligen gjort det då?

Känslan direkt efter är som att någon dött! Många beskriver det så och det stämmer verkligen! Det är helt galet, går inte sova eller äta, tankarna bombarderas varje vaken sekund och sovandes i form av glasklara drömmar.

Dess känslor finns med sedan varje dag, upp och ner men ändå hela tiden påtagliga.

Hur ska jag klara detta? Ställer mej frågan varje dag och hittills klarar jag det på något sätt. Jag är med mina barn, vänner och familj, gråter, ältar, pratar, beskriver vad jag känner.

Jag är otroligt lyckligt lottad som har vänner och familj som stöttar på det mest fantastiska sätt. Redan där kan jag se att nya dörrar öppnats men just nu är de andra känslorna alldeles för starka för att finna någon större ro. Får se hur morgondagen blir, nästa vecka, nästa månad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s