
Livet kan vara som en båt på stilla hav, den kan guppa till på ytan av en krusning, ibland rullar lite större vågor, som får båten i gungning.
Men plötsligt en dag blåser havet upp. Båten i ögat av en storm. Djupa dalar mellan vågor skapar en känsla av att falla och dö.
Vi tvingas för ett tag se vad som finns under den tunna ytan. Vågorna går inte att stoppa, de måste ridas ut, det sätter båtens beskaffenhet på hårda prov.
Tankar blir till frågor, likt havets vågor, de sköljer över, en efter en, några är djupa andra ytliga, tvingar till att våga tänka på om det finns några svar.
Det går inte att bara sluta tänka, som det inte går att stoppa vågen med sin hand. Men det går att hålla i, att sitta kvar i båten och lita på att nya tankar formas för framtiden, så som vågor slår in över en strand och formar stenar till fin mjuk sand.